semanticdave.se

En webbplats under konstruktion

58:26

Jag gick i mål i lördags, i dubbel bemärkelse. Det skulle bli den sista milstolpen i min rehabilitering. Tio kilometer utomhus, med vissa backar om än små, och bland över 5000 andra löpare. Mitt namn i tidningen bredvid en tid. Och kanske, kanske en tid under timmen.

Förutsättningarna var perfekta. Det var inte mycket vind, det var soligt men ändå inte för varmt, och luften var så där härligt höstkrispig. Precis innan starten stötte jag på Stefan Andreasson som gav mig en klapp på axeln och ett lycka till. Det gav lite extra energi.

När de flesta andra i min startgrupp (förmodad sluttid mellan 57 och 60 minuter) löpte iväg i ett högre tempo än det tänkta snittempot tog jag det betydligt lugnare. Om första kilometern gick på sex minuter var det bra, det fick inte gå mycket snabbare. Dels tar det tid för hälsenan, vaden och baklåret att värmas upp och dels är konditionen inte så bra ännu.

Första kilometern passerades på 5:50 och den andra på 11:45, sedan började jag trycka ifrån lite mer. Känslan av att springa förbi en, två, tre och ytterligare några andra löpare som gått ut lite för hårt var för bra för att motstå. Vid tre kilometer hade jag tiden 17:30 och vid fyra kilometer 22:50, trots att jag faktiskt stannade för att dricka vatten. 

Men jag kollade regelbundet pulsen. Ville inte ligga i det röda för mycket. Min röda zon är ungefär 175 och uppåt, och vid flera tillfällen nådde jag över och runt 180. Tempot blev av den anledningen ganska så ojämnt. Plocka några placeringar, kolla pulsen, sänka tempot om pulsen låg runt 180. Ungefär så gick det till.

Jag höll mig en minut före min tänkta sluttid på 60 minuter. Benen kändes märkligt stumma samtidigt som det alltid fanns lite extra kräm i dem när jag ville öka tempot. Fem kilometer och sex kilometer passerades, sjukilometersmarkeringen missade jag. Vid åtta kilometer var tiden ganska så exakt 49 minuter. Det skulle alltså finnas marginal att avsluta lugnt ifall hälsenan skulle säga ifrån.

Sista biten av banan var förlagd till centrum längs små gator. Det var allt tätare bland åskådarna och några kollegor gav mig en extra mental skjuts. Snart skulle jag få se min fru i närheten av målgången.

Jag tog det extra lugnt uppför den enda branta backen på hela banan, backen som jag försökte öka trycket i för två år sedan men som knäckte mig då. Väl uppe kunde jag öka tempot igen. Mindre än en kilometer återstod och vid Stora Torget var det tydligen en spurtsträcka som jag missade. Bättre att spara krafterna till den riktiga spurten, tänkte jag i efterhand. Svaret till min syster, som sprang snabbare än mig där, var "det är klart det gick fort för dig som hade vilat i 9,5 kilometer".

Med ett par hundra meter kvar ökade jag trycket. För första gången på mycket länge kände jag att jag löpte på riktigt, att jag hade ett frånskjut värt namnet och bra teknik. Jag har inget minne av att någon passerade mig på slutet, bara minnen av andra löpare som jag flög förbi.

Klockan stannade på 58:26, det är två minuter snabbare än vad jag gjorde på löpbandet för någon vecka sedan. Kraften jag hade i benen och tekniken jag hade trots 58 minuters löpning i spurten ger mig en känsla av att jag nu kan börja löpa på riktigt igen. Förra årets mål var 48 minuter, jag tror jag sätter det som nästa års mål.

SemanticDave @ 2012-09-17 11:37:34 » Permalänk

löpning rehab avsliten hälsena

SIDA 1