Resedagboken

Portsmouth

Portsmouth

Fredag

03:55, långfredagens morgon. Jag vägrar erkänna klockslag som är tidigare än klockan 7 på morgonen, men den här morgonen var okej för jag hade en biljett till Portsmouth – West Bromwich och snart var jag på väg dit. Jag satte klockan några minuter tidigare för att inte tvingas vakna till punkversionen av Amazing Grace som jag gjorde vid samma tid för några veckor sedan då det var dags att åka till bordshockey-sm. Jag och Mange hade kommit överens om att den som vaknade först skulle ringa och väcka den andre. Jag vann.

06:07, på Landvetters flygplats. Jag har satt nytt personligt dagens första öl-rekord med 53 minuter. Drygt en halvtimma senare var vi i luften på väg mot Heathrow och heltäckningsmattornas förlovade land. En andra frukost för mig, och en andra öl för Mange.

08:29, Heathrows flygplats, puben Globe. Det var dags för min andra öl. Och den tredje. Bussen till Portsmouth skulle avgå om en timma. Eller två. Trötthet och lite alkohol hade försatt mig i ett ”det ordnar sig”-stadium.

Vi anlände till Portsmouth strax efter ett på eftermiddagen. ”Det känns som att komma hem”, sade Mange som varit i staden mer än jag som tidigare bara sett området runt Fratton. Fem dagar skulle vi vara där. Vi tog en taxi till Hotel Ibis där vi checkade in, sedan blev det klubbshoppen i centrum där vi köpte nya vita bortatröjor.

Väl tillbaka på hotellet fann vi en intressant, men redan avgjord match. Wolves hade gjort tre mål på Southampton på tjugo minuter. Vi kände lite skadeglädje, precis som de brukade göra gentemot oss under 90-talet. Norrmännen, Joakim, Martin, Öyvind och Asbjörn, anlände.

Långfredagskvällen tillbringade vi på Gunwharf. Vi tittade in på Tiger Tiger först i väntan på norrmännen. Inga fotbollströjor var tillåtna. Två tjejer åkte runt på rullskridskor. Beer count = unknown stod det nu på min Facebook-status. IT-nörd som jag är kan jag inte låta bli att surfa med mobilen. Vi gick ut och in igen. Norrmännen var på Bar 38. Vi gick dit, beställde en öl och fick veta att flera Pompey-fans med Reece i spetsen var på Tiger Tiger. Vi tog oss in en tredje gång, men denna gång accepterades inte den tröja som Mange hade under sin munkjacka. Den såg ut som en fotbollströja, hävdade vakterna. Mange lyckades krångla sig in efter lite argumentation.

Matchdag

Utekvällen blev inte så lång, matchen var ju huvudattraktionen. Morgonen därefter kände jag att dieselmannen hade slagit till. Skallen gjorde ont, magen var tom, aptiten saknades, jag hade haft kramp i ljumsken av alla ställen och det låg en massa mynt i fickorna. De mest meningslösa mynten i hela världen. Vad ska man med en penny till? När använder man en 2-pence-are?

Klockan stod på 07:55 och det var matchdag. Frukosten var intagen och nu började jag bli människa igen. Ibis har en helt okej frukostbuffé. Dessutom är personalen mycket trevlig och läget perfekt. Det är gångavstånd till Fratton och till Gunwharf. Tågstationen ligger ett stenkast från hotellet.

Biljettkontoret öppnade klockan nio och vi skulle hämta ut Manges biljett innan stadiontouren. Jag hade fått min hemskickad och visste redan att jag ska sitta på Apollo Stand, eller Milton End som det heter i folkmun, på samma läktare som bortafansen. Mange, som fått betala lite mer för sin biljett, visste att han inte skulle hamna där, men om det blev långsida på North eller South Stand visste han ännu inte.

Det blev Fratton End för Mange. Han fick en plats inte långt från där John Portsmouth Football Club Westwood är placerad. Manges lycka var gjord. Jag var en aning avundsjuk.

Chris, som liksom undertecknad har haft en egen spalt i Venner av Portsmouths medlemsblad, ledde stadiontouren. Även om både jag, Mange och norrmännen varit på Fratton Park tidigare var detta en stor grej. Nu fick vi också se arenans innandömen.

Vi tittade in i omklädningsrummen och Joakim överräckte en flaska till Kev the Kitman. Vi fick se rummen där intervjuer och presskonferenser hålls. ”Hermann, would you please stop playing with your children outside the window?” gick genom skallen. Sådan far, sådana barn. Tänk om självaste Hreidarsson skulle dyka upp på Fratton Park under touren? Nej, sådan tur hade vi inte. Och inte fick vi gå på gräset heller. Planskötaren Bob är noggrann med detta sedan några norska Pompey-fans dragit med sig vit färg från de nykritade linjerna in på planen.

Jag tittade ner mot några av de underligare sittplatserna i Premier League. På Fratton Park finns faktiskt en möjlighet att sitta i ögonhöjd med gräset. En supporter som satt på denna rad längst ner på South Stand fick en gång Fulhams Moritz Volz dobbar i skallen. En olyckshändelse, men smockan hos upprörda Pompey-fans hängde i luften mot Volz. Jag satte mig på en stol och tog ett foto. ”You’ve found your seat!”, utbrast Chris.

Efter stadiontouren gick vi till klubbshoppen intill Fratton Park. Mycket har hänt på några år här, nu har man vad man kallar för en megastore. Vi var som barn på julafton. Tröjorna reades ut för att ge plats för nästa säsongs nya. För mig blev det dock inga fler inköp än de jag gjorde under fredagen.

Efter ett kort stopp på hotellet följt av lite käk på Kens Fried Chicken tog vi oss till puben för lite uppladdning. Hette den något med Admiral? Minnet sviker mig och jag orkar inte ringa Mange för att fråga. Stoppet blev kort på puben. Klockan närmade sig avspark och det är en kvarts promenad till Fratton Park. Väl framme såg vi långa köer. Det skulle bli fullsatt och det borgade för en god stämning. Jag gick in på herrarnas och gjorde det jag måste, gick ut igen och sade en uppenbar sanning till mina norska vänner: ”man åker inte till Fratton Park för toaletternas skull”. Vi skiljdes åt eftersom vi inte satt på samma sektioner. Jag hittade min sektion och min rad. Nummer 96 stod det på biljetten. Efter ett antal sorry, thanks och cheers fann jag min stol. Det var den sista på raden. En smidigare David hade kunnat ta nästa trappa istället.

Hreidarsson fick utmärkelsen månadens Pompey-spelare till hemmafansens förtjusning. The Hermannator är populär på Fratton Park. Alla klappade med till den uppoppade versionen av Mike Oldfields Portsmouth. Matchen var igång och Fratton Parks fyra läktare deltog i sången. De flesta sånger startades förstås på Fratton End, men en del kom från North Stand och en del kom från vår läktare. En åskådare på North Stand nickade snyggt tillbaka en boll in på planen, något jag själv hoppats få göra någon gång. ”You’ve only got one song” sjöng den relativt lilla, men röststarka bortaklacken och om det är något Fratton Faithful kan kritiseras för är det bristen på variation på sångerna. Vi på Milton End svarade med ”Blue army”.

Portsmouth dominerade första halvlek och fick sin utdelning. Pennant och Kaboul kombinerade snyggt varpå den senare gjorde en av sina sju tunnlar innan han stänkte in bollen i det vänstra krysset med vänsterfoten, precis framför oss på Milton End. Alla Pompey-fans på Fratton Park ställde sig upp och vrålade ut sin glädje. Det var mitt första måljubel på den här arenan och det var helt underbart. Portsmouth gick till halvtidsvila med en välförtjänt ledning. I bakutrymmet på Fratton End hörde Mange när en lagom full John PFC sjöng ”Scummers going down”. Det finns Pompey-fans som inte vill sparka på de som ligger och har de så tufft som Southampton, trots att de är de bittraste rivalerna. John PFC är inte en av dem.

Ju längre matchen led desto sämre spelade Portsmouth. Mullins klantade till det två gånger i defensiven och så var West Bromwich ikapp och förbi. Det blev för en gångs skull tyst på Fratton Park. En man på vår sektion ställde sig upp och skällde ut alla tysta åskådare. Han drog igång ”Blue army” och större delen av arenan hakade på. Mullins fick en billig frispark som Kranjcar satte perfekt i krysset. Jubel igen och hoppet om tre poäng levde på nytt.

Men det var inte en dag då hemmalagets spel stämde. Mike Dean dömde som alltid åt den fallande spelaren. Dessa fanns för dagen hos gästerna. Ett flertal billiga frisparkar satte press på Portsmouth som inte klarade av att skapa mer än en målchans efter kvitteringen. Istället var det West Bromwich som var närmast segern i slutet. 2-2 hemma mot jumbon är förstås inte godkänt, men som matchen utvecklade sig i den andra halvleken får man ändå ta emot poängen. Tack vare andra resultat klättrade Portsmouth två placeringar i tabellen.

Söndag

Det första vi gjorde på söndagen var att köpa biljetter till Bournemouth. Det vankades stormatch mot serieledarna Brentford på Dean Court, eller Fitness First Stadium som den heter numera, och därmed förväntades det också storpublik. Basingstoke – Havant and Waterlooville var ett annat intressant alternativ, Southampton – Crystal Palace var det inte.

Det mesta ar stängt inne i centrum. Av den, och andra, anledningar tog vi oss ner till Gunwharf med Spinnaker Tower som första anhalt. Mange, som lider lite av höjdskräck, såg lite blek ut men det kan också ha att göra med ett visst ölintag och en viss sömnbrist. Det tog cirka tjugo sekunder för hissen att ta sig upp de hundra metrarna till toppen av tornet och utsikten där uppifrån var vacker.