Resedagboken

En dag i Schweiziska Alperna

Schweizdagboken - dag 2

Andra dagen inleddes med frukost. Catrins kusin Helena var redan på plats i huset. En utlovad vandring i bergen var på agendan.

I Schweiz får alla sin egen smörkniv. Dessutom smakar maten mer och godare än i Sverige. Ett par halvslöa getingar och den snälla hunden Calline gav oss sällskap.

Kosan styrdes sedan mot Interlaken, en stad som är känd för sina möjligheter till extremsport. Lite shopping blev det till att börja med, bland annat fann vi ett rött linne med vitt Schweizerkors till min syster. Koskällor fanns det gott om, men vi valde att avvakta några dagar.

Sedan bar det iväg till linbanan som skulle ta oss upp till 1300 meters höjd. Det blev lite smidigare jämfört med de två timmarna det skulle ta att vandra motsvarande väg. Lutningen var brant, 65 grader.

När vi klivit av väntade två timmars vandring till gården där Helenas syster, Viveca, hjälpte ett par med de dagliga sysslorna.

Vandringen var inget för höjdrädda. Långa stunder var stigen smal med branta sluttningar på ena sidan. Utsikten var fantastisk. Inom kort kommer jag att lägga upp bilder på denna hemsida och dessa kommer att finnas under länken Bilder nedan.

Det gick inte att vandra och titta på utsikten samtidigt. Risken för att trampa vid sidan av stigen var för stor. Det händer att vandrare omkommer på grund av oförsiktighet och vi var fast beslutna om att inte hamna i statistiken.

Jag och Helena bestämde oss för att klättra upp på en utsiktsplats, men Catrin valde att stanna kvar på stigen. Vägen upp var inte ofarlig och på toppen såg vi också en skylt som varnade för fallrisken. Jag dröp av svett. Värmen och den tuffa stigningen tog ut sin rätt, men det var det värt. Utsikten var fantastisk.

Vägen tillbaka till stigen där Catrin väntade blev lite svårare än vägen upp. Benen var darriga, och även om jag inte lider av svindel vågade jag inte titta på annat än den punkt där jag skulle sätta ner foten nästa gång.

Efter att ha tagit oss förbi ytterligare ett svårt parti nådde vi fram till Viveca. Besöket blev tyvärr lite kort på grund av vår begränsade parkeringstid nere i Interlaken, men vi fick i alla fall ta en liten titt på ostfabriken.

Vi valde en annan väg nerför berget. Denna väg var visserligen lika svår, men inte lika farlig. Benen var möra när vi nådde foten av berget, men ytterligare en halvtimmas vandring på vägarna krävdes för att komma till bussen som skulle ta oss ner till staden.

Bilresan tillbaka till Erlach gick smidigt. Vandringen kommer att vara ett bestående minne. Bergen vi vandrade i känns som vänner och de snötäckta alptopparna vi såg i fjärran känns som bekanta. Det är en konstig och samtidigt fantastisk känsla som måste upplevas.

Vi nådde aldrig upp till 2000 meter, så häftigare upplevelser finns där för oss att uppleva.